Jo, jag vet att jag tagit en paus ifrån mitt bloggande, men idag måste jag faktiskt göra ett undantag.
Jag känner att det finns något inom mej, en förklaring som måste ut bland allmänheten. Som en historia, en berättelse, kanske en saga? Nåväl, den handlar i alla fall om min fästmö (Ja, jag kan faktiskt kalla henne det för nu är vi förlovade!!) Elin Lindquist. Det finns så mycket jag vill säga, men jag ska försöka vara rätt kortvarig. Så Elin, det här är till dej:
Snart har du och jag varit tillsammans i ett helt år. 365 dagar av ren kärlek. Ett år som jag kan kalla "Jesper och Elins år". Det är den finaste meningen jag vet, och den är min, och din. Vi träffades 2010 i början av augusti som två små ungdomar, nyfikna på varandra. Två månader senare hade vi varit ett par i ett litet tag, sådär nykära som man brukar vara. Underbara tider lixom.
Jag vet att vi har haft dom stunder då vi tjafsat om småsaker, men vi har alltid löst våra problem. Och dom problemen har inte haft ett stort antal. Dock vet jag, att när man inte är med varann och är osams, när man ber om förlåtelse, det är då man vet vad man har sin flickvän. Det är då man verkligen känner kärleken som sprudlar i kroppen. Och det är då man vet hur stor saknaden är.
Elin, efter snart ett år med dej så känner jag mej fortfarande nykär, du är som ett helgon för mej. Verkligen. Jag vill aldrig nånsin lämna dej, för jag vet att det inte finns något annat ting i världen som kan göra mej så lycklig som du gör mej.
Vi är så otroligt lika ibland, och sånt värderar jag väldigt högt.
Det spelar ingen roll hur ledsen jag kan vara en dag. Det krävs bara tre små ord, knappt det, för att göra mej alldeles varm i hela kroppen och få tankarna på helt annat håll.
Det är det enda som krävs för att få mej att bli sådär nykär igen
Du är min elchi.
Du är min trollis.
Du är min bebis.
Och du är bara min, låt det vara så förevigt <3